Ett brett produktutvecklingsarbete har pågått de senaste åren för att ta fram nya hortensior som passar det svenska klimatet. Jag har alltid varit svag för brittiska hortensior, men många av de fina sorter man ser framför allt längs västkusten på brittiska öarna är beroende av det milda och fuktiga klimatet där. Hortensior har vanligen behov av en surare jord som är fuktighetshållande men genomsläpplig. Att regelbundet blanda in torvmull och förmultnande löv i toppskiktet är ett bra sätt att upprätthålla mullhalten och hålla pH nere.

Hortensior har stora blommor som oftast blommar under sensommaren och står sig långt in på hösten. De stora blommorna är ofta sterila, men fungerar som lockbete för pollinerande insekter att hitta fram till de mer oansenliga fertila blommorna.

En vacker, mörkrosa nyhet som kommit till försäljning nu i höst är syrenhortensian Hydrangea paniculata ‘Wim’s Red’ som du ser på bilderna ovan. Det är en tidigblommande hortensia som startar redan i juli och sedan skiftar i färg under hela blomningstiden. Från början är den cremevit och färgen djupnar via rosa till vinrött i slutet av säsongen. Speciellt för ‘Wim’s Red’ är den ljuva doften av söt honung. Normalt är ju hortensior mer eller mindre doftlösa. Växten blir 1,5-2 meter hög och planteras i soligt-halvskuggigt läge. Den anges vara härdig i zon 1-3.

En annan rosa nyhet är vidjehortensian Hydrangea arborescens ‘Bella Anna’. Den tillhör den långblommande gruppen Endless Summer som kommit starkt på senare tid.

Vidjehortensiorna har bollformade blommor och  Bella Anna sägs vara både stark i stänglarna och rikblommig. På engelska kallas vidjehortensiorna ofta ”mopheads”. Ibland blir det ju lite för stora blomhuvuden som inte grenarna orkar bära upp. Speciellt inte vid regnigt väder. Bella Anna har ett rundat växtsätt och blommar på årsskotten från tidig sommar till hösten. Den blir ca 90 cm hög och skall vara härdig till zon 4.

Har fått frågan vid några föredrag och kortkurser av engagerade hobbyträdgårdsägare som tycker azaleorna är lite kinkiga. Men ordnar man bara till en bra jord och lite skyddad växtplats så brukar det faktiskt ordna sig. Azalea är nära släkting med rhododendron, men den tappar bladen på hösten som vilken som helst lövfällande buske.

Rötterna är ofta väl sammanhängande i rotklumpen och växer mest ut åt sidorna. Därför är det bra att gräva en bred planteringsgrop när du ska plantera azalea och rhododendron. Gräv bort jorden och fyll en skottkärra och kör iväg till något annat ställe som du behöver fylla ut i trädgården. En ny jordblandning till azaleagropen gör du så här: 50% grov spagnumtorv som ska vara okalkad och ogödslad. 30% förmultnade granbarr eller barkmull. Resterande 20% ska vara en blandning av väl multnad kompost, fin skärv och sten, tunna kvistar av t ex granris, sand och välbrunnen stallgödsel.

Har du möjlighet att testa pH, dvs surhetsgraden, med mätstickor eller elektrisk pH-mätare så kan du justera in den i rätt intervall. Azaleor trivs i en jord med lågt pH, ca 4.5-5.0 är bra. Behöver pH sänkas så kan du använda t ex järnsulfat som används för att bekämpa mossa i gräsmattor. Rhododendrongödsel innehåller också järnsulfat. Sprid gödsel två gånger under våren, första gången vid snösmältningen och den andra gången strax efter blomningen. Torven i jordblandningen är också sur och hjälper till att på längre sikt hålla pH nere.

Så här ser den levande sphagnumtorven ut innan den blir torvmull. Vitmossa kallar vi det ofta i dagligt tal.

Om pH går så högt som upp emot 6.0 får buskarna klorotiska blad, gulfläckiga eller ljust gulgröna och tillväxten blir svag. Bladen blir ofta lite hängiga och plantan ser allmänt vissen ut. Så det är viktigt att hålla surhetsgraden nere för att plantorna ska trivas.

Sen är vattningen förstås viktig, framför allt under heta sommardagar. Jordblandningen som jag beskrivit ovan kanske har hunnit torka upp ordentligt och då måste man vattna med stora mängder tills all torv och barrmassa vattenmättats. För att inte dina azaleor ska vakna för tidigt om våren, brännas av solen och torka ut av blåsten är en placering under högre, skyddande träd en god idé. Ekar, tallar och tujor är bra grannar då de håller en sur miljö. Du ska dock se upp med några grannar som är direkt olämpliga: valnöten avger ett gift från både rötter och blad som inte är bra för rhododendronsläktingar. Lönnens stora blad förmultnar dåligt och bildar istället tjocka blaffor av täta lövskikt. Och björken tar alldeles för mycket vatten så de fuktkrävande azaleorna utarmas. Annars blir det ofta bra med barrträd i anslutning till de färggranna azaleorna. De bildar en lugn bakgrund och skapar ett bra mikroklimat som buskarna trivs i. Det här är mina bästa azaleatips, och som du kanske gissar så är det ofta den första punkten man stupat på om azalean inte trivs. Då brukar jag säga att tänk på miljön i Sofiero slottspark och hur enormt fina rhododendron och azalea som växer där. Det är den miljön som vi ska försöka återskapa.

Det finns en mycket speciell växt som många suktar efter. Inte lätt att lyckas med. Har en extremt avvikande färg. Måste skyddas mot vinterväta. Får inte tillåtas gå i frö som ung. Vattnas ordentligt hela sommaren. Svaret på gåtan är Meconopsis betonicifolia, blå bergsvallmo. Det måste vara sällsyntheten som gör populariteten, för att kalla den vacker? Nåja, ovanligt snygg, skulle man kanske kunna säga. Men det är något i den osannolika kombinationen av höga, håriga stänglar, bulliga sprängfyllda knoppar och vallmons typiska sidenfrasande kronblad som ger den ett utseende som gör att man hajar till.

Hjärtstillestånd är väl vad de flesta trädgårdsälskare skulle få av att ströva på en äng med blå bergsvallmo.

Bergsvallmon härstammar från hög höjd i Tibet och Västra Kina. Den växer i lätt skuggade fuktiga bergssluttningar. Utmaningen i trädgårdssammanhang är kombinationen av riklig sommarfukt och väldränerad vintertorka. Kylan är inget problem. Jorden ska vara humusrik och lucker, men det är inte tvunget med ett särskilt lågt pH, fast man ofta påträffar den i surjordspartiet. Men där sammanfaller ofta de övriga kriterierna för bergsvallmons trivsel.

Det är också en växt som inte ska flyttas när den väl rotat sig på en plats. Helst ska du ha karaktär nog att klippa av blomställningen det första året för att ge roten en chans att växa till sig. Om du inte har hjärta till detta så ta bort blomresten innan det blir en frökapsel. Bergsvallmon kan förökas via frö och fortlever i naturen på detta sätt, för varje planta blir i sig inte värst långlivad. Lämpliga grannar är olika primulor och ormbunkar. Växten blir 60-80 cm hög, men eftersom den är så gles så gör det inget om den ställs i framkant av rabatten. Man vill ändå komma nära för att undersöka de konstrika blommorna med sina tydliga ståndare.

Jag hade ett uppdrag en gång på en golfbana att komplettera deras planteringar. Och när vi gick runt på banan stannade vi till vid en större plantering med rhododendron. Banchefen är lite bekymrad och undrar vad som är fel med deras rhododendronbuskar när de är så gula. Kloros, på grund av för högt pH, sannolikt av fel jord var min diagnos. Det går oftast att avhjälpa ganska snabbt med rätt åtgärd.

En annan gång skötte jag en trädgård som hade nyplanterats med en stor mängd stjärnmagnolia, Magnolia stellata. Dessa hade nu efter några månader börjat anta en ljust grön, mot gul bladton. För att inte satsningen skulle gå åt pipan krävdes en snabb åtgärd.

Vad gör man då åt kloros? Näringsämnet järn styr bildningen av klorofyll. Är det brist på järn i växten minskar klorofyllbildningen. Man ser det speciellt på de unga bladen i skottspetsarna. Järnbrist är den vanligaste orsaken till kloros. Men det är trots det sällan brist på järn i jorden. Istället är järnet så hårt bundet i marken att växterna inte kommer åt det. Det kan orsakas av t ex kraftig kalkning som höjt pH-värdet över det normala. Klorotiska, gulaktiga blad, syns speciellt ofta på växter som trivs i en jord med lägre pH. Det har alltså också med kalkhalten att göra.

Surjordsväxter som rhododendron, citrusväxter, magnolia och även vissa perenner kan ibland visa symtom på järnbrist genom kloros. Sällan behöver man rusa till plantskolan för att köpa järnpreparat, istället kan en säck okalkad torv vara räddningen. Eller en giva rhododendrongödsel. Det var vad jag gjorde med stjärnmagnoliorna jag nämnde ovan. Och efter ett par-tre veckor såg de redan normalgröna ut. Tänk också på att vissa gödselmedel, som Algomin, innehåller mycket kalk. Dessa kan förändra pH så mycket i en snabb jord (=sandhaltig jord) att känsliga växter får symtom. Plantera alltid växter med samma pH-krav nära varandra i samma rabatt. Då är det lättare att ge dem specialvård ifall du inte har den optimala jordmånen för dessa växter. Och tänk på att surjordsväxter behöver ständig påfyllning av torvmull för att må bra.

Vi är säkert många förutom mig som är lessna på vintern nu och längtar efter vår. Ett litet tag till dröjer det innan de första forsythiorna går i blom ute. Men du kan skapa vårkänsla genom att ta in några grenar och ställa dem i en vas. Njut av de gula blommorna som snart spricker ut och lyser upp ett helt rum.

Forsythian är ett släkte anspråkslösa och lättodlade buskar som har en nästan chockartad färgprakt tidigt om våren. En del sorter är gulare än andra och vissa är lite glesare i blomningen. Jag föredrar dem med enkla blommor i citrongult. Forsythia x intermedia ‘Freja’ E är en hybridforsythia som härstammar från en buske i Lunds Botan. Den blir ca 2 meter hög och lika bred. Vill du ha en lite mindre buske med riktigt tidig blomning kanske Forsythia mandschurica E är något för dig. Den växer strikt upprätt och har korta sidogrenar som blommar redan i mars. Just denna sort går upp till zon 5 till skillnad från flera hybridforsythior som är lite mer vinterkänsliga.

Ståndortskraven hos forsythia är något fuktig och näringsrik jord som gärna får vara väldränerad. Har du kalkrik jordmån kan du gärna tillsätta torv kring plantan för att den ska må riktigt bra. Den står gärna i soliga och varma lägen, men själv föredrar jag skogsbrynet där de får växa lite halvvilt och överraskande. Tänk på att gallra ur buskarna regelbundet så de behåller sin blomrikedom och vitalitet. Genom att ta bort några av de äldsta grenarna varje år finns det plats för nya skott att utvecklas. Och då menar jag att du beskär ända ner till marken. Jag gillar inte vaktmästarbeskurna eller häckklippta forsythiabollar! De är groteska.

Bollvivan hör till gruppen älska eller hata-växter. Den är liksom lite väl konstgjord för mångas smak. Den stora blombollen så perfekt och rund och färgerna ofta ganska grälla. Men till bollvivans flera fördelar hör den tidiga blomningen och det gillar en trädgårdsdesigner när man ska fördela blomningen över en lång säsong. Nu i år blommar den i slutet av april, men den kan vara ett par veckor tidigare en bättre vår.

Bollvivan, Primula denticulata, kommer ursprungligen från Himalaya där den växer på fuktiga bergssluttningar. Det är en utmärkt woodlandväxt som trivs i halvskugga och djup, näringsrik och fuktig jord som kan vara åt det surare hållet. Den ser ut som en broccoliknopp när den tittar upp ur jorden tidigt på våren. Snabbt växer knoppen till sig och når en höjd på ca 25-30 cm. Bladen är vitmjöliga på undersidan och kommer fram strax efter blomman. Olikt många andra primulor så vissnar inte de långa bladen ner efter blomningen, utan håller sig gröna hela säsongen.

Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.

Foto: alpandino.org

För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist. Läs mer här i ett äldre inlägg.

Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.

Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.

Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.

Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.

Var på studiebesök hos Splendor Plant i Jonstorp med ett gäng kursdeltagare i en Greenspire-kurs Växtkunskap. Vi skulle framför allt titta på deras perenner. Där hittade jag denna goding, allåkerbäret Rubus x stellarcticus ‘Linda’ som ser ut som en alldeles utmärkt marktäckande perenn. Allåkerbär är en korsning mellan åkerbär (Rubus arcticus) och alaskahallon (Rubus stellacticus) och togs fram för ca 50 år sedan vid Öjebyns trädgårdsförsöksstation i Norrbotten. Det är en surjordsväxt som ska planteras i rhododendronjord.

Allåkerbäret blommar nu med starkt rosa blommor och får bär i juli-augusti som blir mycket goda och syrliga. De plockas när de blivit glansiga och mjuka. Man måste bara komma ihåg att plantorna är självsterila, liksom det amerikanska blåbäret, så du måste köpa minst två olika sorter för att det ska bli bär. I södra Sverige blir bärskörden mycket blygsam, men i norra delen av landet är det en utmärkt bärväxt.

Växten blir ca 20-30 cm hög. Den är härdig i hela Sverige och trivs bäst i fukthållande jord med lågt pH i halvskugga. Allåkerbäret sprider sig med underjordiska stammar. Så till den milda grad att det lätt blir ett ogräs. Rötterna skjuter nya skott varje vår och plantan vissnar sedan ner på hösten, som vilken som helst annan perenn. Skulle vara kul att testa den på någon plats!

Det har blivit mycket surjordsväxter på sistone, men ibland snöar man in på något och då är det ju lika bra att löpa linan ut och ge många trevliga alternativa växter som passar ihop. Pärlbusken kallar jag ibland av misstag för brudbuske. Det är för att dess vetenskapliga namn heter just så: Exochorda x macrantha ‘The Bride’. En härlig liten buske som har långa slängiga grenar som hänger ner.

Det överhängande växtsättet ökar på den graciösa känslan man får av de pärlaktiga blomknopparna. Just nu ser du den blomma med täta blomsamlingar och relativt stora, öppna blommor. Efter blomningen får den stjärnformat runda frökapslar som du kan se på bilden här intill.

Pärlbusken går upp till zon 3 och trivs i soligt läge i fukthållande och näringsrik jord som är åt det sura hållet. Blir pH för högt får den lätt klorotiska blad.  Den blir bara en dryg meter hög och passar därför bra i framkanten av buskage och planteringar. Precis en lagom höjd för under-fönster-planteringar!

Passade på att handla in perennplantor i förra veckan när det var halva priset i plantbutiken. Det är inte så ofta man får en chans att fynda mörkt ormskägg, men nu var det definitivt läge! Den svarta sorten Ophiopogon planiscapus ‘Nigrescens’ är en mycket dekorativ liten växt som tyvärr är ganska svårfotograferad. Den behöver definitivt en lysande, gärna limefärgad bakgrund för att lyfta.

Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den gärna växer i skuggigare lägen på låga berg. Det är en gräsliknande växt, men du hittar den inte i gräsboken för den är släkt med liljekonvaljen. Det kan man tydligt se när den blommar, för då visar sig de små, halvrunda klockorna sig ovan bladverket. Bladen är mycket smalare än hos liljekonvaljen och de utvecklas från tjocka jordstammar som fungerar som underjordiska utlöpare.

Till hösten kommer de svarta bären som är mycket dekorativa och sitter kvar på plantan långt in på vintern. Vintern kan vara ett knepigt kapitel för denna växt då den inte är fullt härdig. Det är viktigt att ormskägget planteras i en välgenomsläpplig, men torvrik jord. Vatten får inte bli stående kring plantan om vintern. Bättre i så fall är att ta in den och förvara den som krukväxt. Till våren planterar du ut den i ett halvskuggigt stenparti eller i rymlig kruka. Den passar mycket bra ihop med det gulrandade hakonegräset Hakonechloa macra ‘Aureola’ som skapar en fin kontrast i bladfärg.

Surjordsväxten tuvvaktelbär är senhöstens mesta prydnadsväxt sedan den lila prydnadskålen gått och blivit omodern. Den härstammar från skogsområden i Nordamerika där den sprider sig ungefär så som lingonriset gör hos oss. Och de är ju ganska lika varandra. Fast vaktelbäret är kraftigare och får större bär. Den är inte heller lika härdig, utan ska helst täckas med löv över vintern. Plantera i rhododendronjord i det genomsläppliga torvpartiet och gödsla bara sparsamt. Men glöm inte att vattna om jorden blir torr. Eftersom rotsystemet är ganska grunt finns det annars risk för att plantorna torkar.

Vaktelbäret, Gaultheria procumbens, blir ca 15 cm hög och blommar under sensommaren med vita, klockliknande blommor som faktiskt påminner en del om lingon de också. Men det är nog ändå bären på senhösten som vi ser som plantans största prydnadsvärde och orsaken till att den blivit en eftertraktad växt för höstfägring i kruka. Bären sitter kvar länge, men efter en stark frost brukar hela plantan vissna. Men du hinner oftast njuta av de granna bären under många veckor, så det är väl värt att plantera det kära vaktelbäret.

Jag har en ”rabatt” i vandrande skugga i skogsbrynet som jag brukar roa mig med att göra växtförslag för. Idag växer där en blandning av buskar och perenner samt en massa vårlökar, då främst snödroppar, påskliljor och pingstliljor. Men jag hade gärna fått ett trevligare blickfång med lite mer spännande bladväxter. Bristen på sol i nordkanten av ett skogsparti gör jorden fuktig och när skogens bokar, askar och fågelbär sätter löv blir här ganska skuggigt, även om det nu är ljust och luftigt. Vad kan då passa för en sådan här lite knivig växtplats?

I rabatten är det så här års tidig vår inget direkt blickfång.

Eftersom jorden är mycket lerhaltig och seg och tung är det viktigt att jordförbättra med kompostjord och naturgödsel innan plantering. Grävningstidpunkten är också viktig, för är det alltför blött i marken blir det bara klet av alltihop. Så på med rejält med hästgödsel och kompost! En del av den här rabatten är dessutom jordförbättrad med grov, okalkad torv, för där växer azalea och stjärnmagnolia. De är växter som föredrar sur jord. Övrigt som kan vara intressant att spara är ett antal brokbladiga hostor (H. fortunei ‘Patriot’), några rödbladiga höstsilverax (Actaea simplex ‘Brunette‘), kaukasisk förgätmigej (Brunnera macrophylla ‘Jack Frost’), ormöga (Omphalodes verna) och jätterams (Polygonatum commutatum). Samt massor av frösådda digitalis – både vita och rosa.

Brokbladiga hostor piggar upp i skuggiga lägen.

Jag kan i och för sig se att det är lite för mörkt för höstsilveraxet i slänten, men det blommar ändå fint och doftar gott, så det får stå kvar. Vad jag önskar mig mer i buskväg vore några vitblommande hortensior Hydrangea arborescens av den nya sorten ‘White Dome’. Se bilden nedan. Den blir ungefär lika storvuxen som ‘Annabelle’, men har starkare stjälkar och inte så überstora blomhuvuden som nickar efter hårda regn. Blomningstid i juli-augusti. Den har ett lagom vildträdgårdsaktigt utseende som jag gillar.

En bladväxt som hade varit supervacker här är den storvuxna bronsrodgersian Rodgersia podophylla. Sorten ‘Rotlaub‘ har rödaktiga blad som håller färgen fint hela säsongen. Rodgersian är en robust och lättodlad perenn som trivs både i sol och skugga, så länge som den får gott om vatten. Den passar ypperligt ihop med det täta bestånd av vårlökar som redan finns i rabatten, eftersom bladen utvecklas ganska sent, men sedan blir väl täckande, så att lökbladen kan vissna bort i lugn och ro under bladverket. Räkna med att rodgersian blir ca 1 meter hög, så den ska stå längst bak i rabatten.

Bronsrodgersian har härligt stora och flikiga blad.

Sen måste jag ha något mer i framkant också. Spetsmössan Tiarella cordifolia hade varit fin och tät här. En vitblommande sort får det bli, gärna med lite mer annorlunda blad. Sorten ‘Sea Foam‘ tycker jag låter härlig! Så nånting kanske. Nu har jag hittat växter som blommar över hela säsongen. Vill jag få in något mer vintergrönt så får det nästan bli rhodondendron ner mot skogen. Fast då måste jag fortsätta att gräva ut och byta jord. För den leriga kalkiga jorden passar inte för rhododendron. De vill ha luckert, mullrikt och surt. Så det blir mycket torv och kompost.

Citrusträd i handeln som är drivna inför försäljning kan blomma väldigt rikligt.

Citrusträden blommar nu och de sprider sin sötsyrliga, mycket distinkta doft. Ännu får de stå inomhus eller i uterum, för det är alltjämt risk för skarpa frostnätter ute. Men snart kan man börja vänja dem vid utomhuslivet. Ta det varligt i början, så du inte bränner din planta som övervintrat i fönstret. Ljusmängden är avsevärt större utomhus och det tar några veckor att ställa om från vinterförvar till sommarlov ute.

Citroner i olika mognadsskede på trädet samtidigt som det blommar.

Eftersom vi inte har några pollinerande insekter så här års så behöver du hjälpa till för att få frukter på dina citrusträd. Ta en liten pensel för vattenfärger och för den försiktigt över blommornas ståndare så att du fångar upp det fina frömjölet. Flytta sen penseln till nästa blomma och gör likadant där. Beroende på hur många blommor som slagit ut samtidigt så flyttar du runt frömjöl från blommorna till varandra för att få till en lyckad befruktning. Jag har inte kolla på när blommorna är som mest fertila, men brukar pollinera dem med pensel på detta vis flera gånger om dagen i ett par dagar. Därefter vissnar blommorna och har man då tur så börjar det ganska så snart svälla upp en liten grön knopp i blomfästet där fruktanlaget sitter.

Citrusträd är näringskrävande växter. De vill ha rikligt med kväve och även järn. Gärna en svagt sur jord och kalkfritt vatten. Det bästa sättet att få rätt proportioner på gödseln är att ge speciell citrusnäring i vattnet. Man gödslar året om, eftersom de ständigt har frukter i mogningsskede. Att få fram en ätbar citron tar minst ett år, så det är en långsam process. Och det är ingen idé att du plockar frukterna i förtid, för citrusfrukter mognar endast så länge de sitter kvar på plantan. Tänk också på att inte övervattna ditt citrusträd. Jorden ska hinna torka ut lite mellan vattningarna. Det får inte heller bli vatten stående på fatet, då har du gett för mycket. Kruktassar är bra till citruskrukor, då rinner överskottsvattnet alltid bort och du riskerar inte att rötterna drunknar.

Amerikanska jätteblåbär är ju en växt man får unna sig när man bor i Skåne. Det finns sorter som går betydligt längre norrut än så, men den långa säsongen är bra, särskilt om man väljer sorter som mognar något senare. Och några olika sorter får man ha, för det blir bäst pollinering och fruktsättning då. Det finns lågväxande sorter, sk lowbush, som blir 50-70 cm höga och högväxande, även kallade highbush, som går från 1 meter till 1,5-2 meter höga. Mognadstiden går från de tidiga som är plockmogna redan i början av juli till de sena som mognar i slutet av augusti till början av september.

Blåbär drar till sig vilt som rådjur och harar. Det avgör valet av växtplats, eftersom jag inte kan stängsla in hela tomten, så får det bli trädgårdslandet. Det är ju kringbyggt med nät redan idag. Nackdelen är att jorden inte är den allra bästa där nere. Blåbären vill helst ha en genomsläpplig jord med lågt pH. Jag får gräva ur och fylla på med mängder av torv. Soltimmarna är också något begränsade. Blåbär vill ha mycket sol. Och mycket vatten. Så bra då att jag har vattentunnorna stående just där.

Blåbärsplantor som precis börjat visa höstfärg i plantskolan.

Gräv ut ett brett hål för dina plantor. 80-100 cm i diameter ger gott om utrymme för rötterna. Fyll på med en jordblandning som består av lite befintlig jord, lite sand, lite barkmull och lite kompost. Toppa detta sedan med en rejäl dos okalkad torvmull. Blanda allt och plantera din planta på samma höjd som den stod i krukan. Efteråt är det bra att täcka jorden med barkflis från barrskog eller ek. Du kan också samla gamla löv från bok och ek och lägga på ett luftigt lövtäcke. Täckningen sänker pH, bevarar fukten i jorden och skyddar mot ogräs. Rötterna hos blåbäret ligger grunt och gillar inte att man krafsar för mycket kring dem.

Vattna rikligt hela säsongen och speciellt när plantorna går i blom. Blåbären vill nästan stå med fötterna i fukten. Första säsongen kräver de inte någon gödsel om du gjort en bra jordblandning, men från år 2 ger du halv dos av ett kväverikt gödselmedel några gånger under våren. Blåbärsbuskar beskärs med några års mellanrum för att bilda nya skott. Tvåårsskotten är de som ger den bästa skörden.

Jag planterade en liten stjärnmagnolia, Magnolia stellata, på hösten 2012. Höstplantering är sällan bra vad gäller magnolior, eftersom de är ganska långsamväxande i starten och behöver en lång säsong på sig för att etablera rotsystem. Och sen kom den förfärliga vintern 2012-13 som aldrig tog slut. Det blev inga blommor alls ifjol, fast busken hade några enstaka knoppar. Men de orkade aldrig slå ut.

Lite sen, men desto mer efterlängtad är den ljuva blomning som pågår fortfarande. Platsen är ganska skuggig, så det tar lite längre tid. Men å andra sidan är denna placering undan stark vårsol ett skydd mot att blommorna spricker ut alltför tidigt och skadas av frosten. De söta små blommorna doftar som snittblomman fresia. Så söta de är!

Magnolia stellata blir en låg buske, nästan bredare än vad den är hög. Höjd ca 1-2 meter är vanligt. Det är viktigt med en organisk jordsammansättning för magnolior med mycket torv och grovt humusmaterial som man kan hämta från skogen. Jordtäcket ska vara lätt och luftigt och hålla något lägre pH än normalt. Lerjord är alltså inget bra. Då får man gräva ur en rejäl grop och i gropen plantera på en kulle med genomsläppligt och humusrikt material för att busken ska trivas. Lite knixigt med andra ord, men det kan det vara värt om man vill njuta av sin lilla älskling!

Pärlbuske heter den föga överraskande, den vackra vitblommande busken med knoppar som ett pärlhalsband. Det är en surjordsväxt som vill ha det väldränerat kring fötterna och inte för torrt. Därtill ska du leta fram ett soligt läge. En inte helt lätt kombination att tillfredsställa. Släktet härstammar från Centralasien och Kina och det tillhör rosenfamiljen.

Exochorda racemosa är den största av arterna som odlas hos oss. Den blir 3-4 meter hög och lika bred. Växtsättet är överhängande med bågformiga grenar, ungefär som paradisbusken. Vill du ha en lite mer lätthanterlig buske i storlek kan du leta efter namnsorterna ‘The Bride’ eller ‘Niagara‘. Båda blir kring 1-1,5 meter höga. Blomningen är som bäst nu i maj och därefter sätter den dekorativa fröställningar som påminner om stjärnanis. Det här är en av mina favoritbuskar att använda i främre kanten av större buskage där man kan se den på nära håll. Trots att blomningen är relativt kortvarig är den alldeles underbar!

Lövfällande rhododendron kallas för azaleavildarter eller rhododendronvildarter botaniskt sett. Azaleor har ett oförtjänt rykte om sig att vara besvärliga och svårskötta. Men det stämmer inte alls. En azalea är nästan mindre ömtålig än en vanlig rhododendron, så det behöver du inte vara rädd för. Azaleorna har inga blad på vintern som kan få torkskador under blåsiga vintrar eller vid sen vårfrost. Därmed löper de inte heller någon risk att svedas av vårsolen. Tvärtom kan du plantera dem på soliga ställen där de riktigt får lysa. Men tänk på att ju soligare placering, desto snabbare går blomningen över.

Lagom sol är alltså bäst i alla fall. Men azaleorna tål också att stå skuggigt. Men då skulle jag välja en sort med ljusa, klara färger, så den inte göms ibland bladverket i det skuggiga läget. Azaleor trivs i rhododendronjord med ett rikt lövtäcke kring rötterna. Gödslas försiktigt på våren för att inte sätta för mycket långa, gröna skott hela sommaren. De måste hinna avmogna också innan frosten, så gödsla inte för kraftigt!

Här har jag bilder på en azalea som flyttades hösten 2012. Året därpå blev det inga blommor, den var väl stressad då. Men i år fick jag till min överraskning se att det hade bildats massor av fina knoppar. De utvecklades sakta på det skuggiga, men fuktiga läget. Nu är den som allra finast och lyser som en liten eld i brynet.

Nu är årets blomning redan förbi, men i början av maj brukar den komma igång på de vårblommande doftolvonen. Det finns vinterblommande kejsarolvon som drar på för fullt mitt i den kalla vintern. Man tror att det är något fel på tiden, men kejsarolvonet Viburnum farreri kan stå i rosa knopp redan i januari. Blomningen är utspridd över lång tid och med ett mindre antal blommor åt gången. Snöbollsbuskarna tillhör också olvonsläktet och deras blomning kommer först i maj-juni.

Gemensamt för olvonsläktingarna är ståndorten. De trivs bäst i fuktig och näringsrik jord i sol till halvskugga. Många arter är vackra solitärer i trädgården, andra trivs bäst i brynzonen eller woodlandet. Det enda olvonet som tycker om varma och torra lägen är nog parkolvon, som gärna kan planteras i stadsmiljö där jorden ofta också är ganska kalkrik. Övriga olvon kan nästan räknas till surjordsväxter.

Olvonet på bilderna tror jag är hybridolvon, V. x burkwoodii. Den är i de flesta lägen vintergrön, men det händer också att den fäller sina löv under hösten. Den blir ofta ganska bred och lös i formen som äldre buske. Bilden ovan kommer från ett bostadsområde i Malmö där den har det ganska torrt och varmt på hörnan av ett högre flerbostadshus.

Bladen hos hybridolvon är mörkgröna, glansiga och de får ofta fläckvis rödorange höstfärger. De väldoftande blommorna är tätt samlade i bollar, som i knoppstadiet är rosa, men senare blir helt vita. Doften känner man ofta på långt håll då den är ganska påträngande, men ändå behaglig. Storleken beror på hur väl busken trivs. Ibland blir den bara en meter, medan andra buskar går gott och väl över 2 meter. Helst bör du undvika beskärning, förutom att ta bort döda och brutna grenar. Men klipp bort rotskott av grundstammen V. opulus, skogsolvon när de dyker upp. Annars har de snart konkurrerat ut den svagare inympade sorten. Du känner igen vildskotten på att bladen är mycket mer flikiga, tunna och skiftar lite i ljusgrönt-bronsbrunt. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Trädgårdsblåbär eller amerikanska blåbär är lätta och trevliga bär att odla. Dessutom har buskarna väldigt lång livslängd, så växer de bra kan du skörda i 50 år! Jag planterade mina första blåbärsplantor i vår och de ger enstaka bär redan nu. Egentligen borde jag ha plockat bort blommorna för att ge buskarna kraft att etablera ett starkt rotsystem, men jag var nyfiken på bärens smak och sparade dem därför. Och ja, det är jättegoda!

Trots att blåbär ursprungligen är en skogsväxt, och i mina hemtrakter främst en tallskogsväxt, så trivs den ypperligt i full sol. Blåbär missgynnas av hård blåst och barmarksfrost under vintern. Precis samma förhållanden gäller för både vilda skogsblåbär och odlade jätteblåbär. Det gäller alltså att hitta en varm och solig växtplats. Det får gärna vara lite häckar eller andra vindskydd kring odlingen. Blåbärsplantorna vill ha sur och genomsläpplig jord och det åstadkommer du bäst genom att blanda tvättad sand med gödslad och okalkad (grov) torv. Rötterna sitter precis under markytan, så en ytterligare täckning med bark eller flis är lämplig. Då skyddas rotsystemet mot torka och du slipper ogräs. Det är inte så bra att hålla på och hacka närmast plantan, för då förstörs finrötterna.

När du förberett växtplatsen planterar du växten på samma djup som den stod i krukan. De flesta sorter av amerikanska blåbär blir ganska stora, så håll ett plantavstånd på minst 1 meter. Vattna ordentligt så hela volymen torv blir helt genomfuktad. Har du använt en gödslad torv behövs ingen ytterligare gödsling första året. Men vattningen är viktig, så se till så plantorna aldrig torkar ut. Vattna rejält minst en gång i veckan under sommarens torrperioder.

När man pratar gödsel till blåbär så är det i stort sett bara kväve man behöver tillföra. Och i måttliga mängder. Kalium och fosfor samt mikronäringsämnen behöver växten väldigt lite av. För mycket näring bromsar rottillväxten. Yrkesodlarna använder urea eller ammoniumsulfat (finns bara i stora säckar), men hemträdgårdsodlaren kan lika bra välja rhododendrongödsel. Alla dessa gödselmedel är försurande och håller pH på en lämplig, låg nivå.

På senare år har man satsat på att utveckla nya, svenska sorter av hybridblåbär. SLU:s försöksstation i Balsgård selekterade fram tre sorter från nordamerikanskt växtmaterial. Man utgick från 15 000 fröplantor och registrerade till slut ‘Putte’, ‘Emil’ och ‘Oskar’. Det här säger något om produktutvecklingens stora dilemma; det gäller att ha ett stort utgångsmaterial och idéer, för i slutändan blir det inte mycket kvar. Som jag brukade säga i min tidigare karriär som designchef inom industrin – ”Du måste kyssa många grodor innan du hittar en prins”.